Berättarjaget städar ur en släktings dödsbo och konfronteras med minnen kring fotografier, saker samtal och ord.

Hon läser de dödas recept, inser att hon aldrig kommer att tillaga deras desserter, stabbiga som middagar: ”Det var en meny från en annan förlorad värld, och jag ville inte komma dit, även om jag längtade efter dess svartvita invånare” (s.409).

Berättarjagets längtan tar henne till en vanskött gammal judisk begravningsplats (det finns inga judar kvar som kan sköta om den…) Plötsligt står hon med tistlar upp till naveln och inser att hon inte kommer att nå fram till gravstenarna och kunna läsa inskriptionerna om sina släktingar. En metafor för efterlevandes begränsningar.

Berättarjaget dokumenterar sina minnen om släktens minnen; det blir ”en sentimental romans om det förgångna” (s.406). ”Man tittar på bilderna av sina släktingar som på ett mänskligt zoo, som på de vilda, inburade djuren med deras ogripbara, djupt fördolda liv” (s. 408).

Berättarjagets pappa motsätter sig hennes dokumenterande av de brev han skrev på 1960-talet ( ”…det känns direkt motbjudande att någon ska sitta och läsa mina brev och tänka att jaha, han var sån”). Hon får hålla tillgodo med de dödas brev.

Stepanova jämför att förstå det förflutna med att ”rita färdigt en figur utifrån bara ett öga, en svans eller tass” och ”att sådana övningar säger alltid mer om dig än om den som var före dig” (s.220). Stepanova ritar utifrån de brev hon har och det blir rimliga efterhandsminnen:

19-årige Ljodik skriver 1942 från fronten (Leningrad) hem till sin mor att det är ”varmt och trivsamt att sova tio man i samma tält” och att ”allt är bara bra” (s.322-23), men säregna darrningar som drar fram i handstilen avslöjar den egentliga situationen…Ljodiks befäl meddelar kort senare per brev: ”Jag kan meddela er att er son mötte De tappras död i försvaret av Lenins stad 27.8.42” (.s361).

Det mindre rimliga efterhandsminnet ”Ingen hade blivit dödad, förutom Ljodik” (s.411) råder kring den hårt drabbade släktens 1900-talshistoria (fabriksägarsläkt under ryska revolutionen…judar…soldater vid fronten…).

Min läsning av boken har en knackig början, men på sidan 79 kommer jag in i den (att det inte sker tidigare beror troligen på att berättelserna fram tills dess rör numrerade fotografier som jag ej får se).

Oavsett val av berättarteknik håller Stepanovas språk mig kvar i texten; hon beskriver ett äldreboende i vars ”luftiga vestibul gömde sig några skakiga åldringar för vinden. […] De var magra på ett samtidigt livsbejakande och skaldjursaktigt sätt” (s.96).

Mitt läsflyt varar i femtio sidor för att sedan stöta på patrull igen: Författaren vill få mycket sagt på en gång och jag måste välja vad jag ska fästa mig vid. Kanske uppskattar jag Stepanovas text ännu mer för att dess innehåll inte var gratis.