Tisdagstrion: MAJ

1. Margit Silbersteins tänkvärda självbiografi Förintelsens barn (2021) om att leva som barn och barnbarn till överlevande.

2. Adania Shiblis En oansenlig detalj (2021) handlar om en nutida palestinsk kvinnas besatthet av att reda ut ett krigsbrott som skedde 1949. Spännande när sanningen nystas upp men kvinnan utsätter sig för fara.

3. John Steinbecks Möss och människor (1937) är boken jag hatade som 14-åring, men som jag älskar som vuxen: Ett exempel på att vissa böcker behöver man växa i. Kanske var det en ful framsida eller kunde jag inte relatera till arbetare i USA på 1930-talet? Lennie är stark men har en kognitiv funktionsnedsättning, beskyddas av sin fysiskt svagare men smartare vän George. De två kompletterar varandra och håller ihop mot världen. En stark historia!

Fler boktips finns länkade på Ugglan&boken som håller i Tisdagstrion.

Dammsuga i mörker (2020) av Jen Beagin

Ett relationsdrama med en städerska och hennes klienter – skådeplatsen är hemmen hon städar.

Städerskan umgås med sina klienter, för tankarna till Fifty shades of grey – men mer morbid. Jag tar time-outs ( går och diskar) för att hantera vämjelse och chock. Är i färd med att döma ut städerskan som skruvad och icke trovärdig – när det vänder: I tillbakablickar återges hennes historia och hon blir levande för mig.

Författaren har själv arbetat som städare i andras hem och hämtat inspiration därifrån. Som gammal hotellstäderska kan jag garantera autenciteten i städscenerna; har hittat både det ena och det andra. Beagins berättelse känns i slutänden autentisk (självupplevd?) och läsvärd, trots att den började bisarrt.

En oansenlig detalj (2021) av Adania Shibli

Läs En oansenlig detalj (2021) av Adania Shibli!

En kvinna i Ramallah, Palestina, vill reda ut ett krigsbrott som skedde på hennes födelsedag den 13 augusti – men 25 år innan hon själv var född.

Bokens början beskriver vad som skedde den 13 augusti 1949 ur en israelisk militärs perspektiv, med detaljer om militär vardag och miljön: Hetta råder, marken slukar vatten, blod, bensin, slukar alla spår – som om något aldrig spillts ut. Hettan samt hundskall och odörer planterar handlingen, sätter spänningen; jag släpper inte boken förrän den är slut (155 sidor senare).

Landskapet som beskrivs är en metafor för palestiniernas öde: 1949 slingrade sig vägar genom byar men nu inga hus, bara gult damm och en enda raksträcka, som om husen och småvägarna aldrig funnits. Kvinnan kör raksträckan mot bevismaterialet, passerar checkpoints utan att bli kontrollerad. Men hon är rädd, saknar tillstånd att ta sig till brottsplatsen, som förnekas vara en brottsplats…

Titeln ”En oansenlig detalj” är en litotes, en underdrift; alla detaljer är viktiga för att kunna förstå helheten, även om de verkar oansenliga när de är tagna ur sitt sammanhang.

En oansenlig detalj är en ansenlig berättelse, eftersom den tillsammans med andra berättelser bidrar till helhetsbilden av en konflikt. Läs den!

Tisdagstrion: 1800-talet

Jag har denna tisdag specialiserat mig på franska mästerverk från 1800-talet med kvinnor i huvudrollerna:

Fettpärlan (1880) av Guy de Maupassant är en riktig pärla! Jag tyckte om den som tonåring och tycker om den nu som 45-åring. En grupp människor från olika samhällsklasser flyr från ett krig med samma häst och vagn. Den i sällskapet med lägst status, Fettpärlan, får en avgörande betydelse för de andra människornas öde.

Madame Bovary (1856) av Gustave Flaubert är också en pärla! Fascinerande hur Flaubert kunde skriva trovärdigt ur en kvinnas perspektiv: om en gift uttråkad kvinna som tar sig en älskare… ”Jag är Madame Bovary”, lär Flaubert ha sagt.

Thérèse Raquin (1867) av Émile Zola är ett spännande triangeldrama där Thérèse är i centrum på ofrivillig basis: Hon är föräldralös och gifts bort med sin egen kusin, som är starkt beroende av sin mor. Mycket läsvärd! Varning för groteska beskrivningar.

Fler tips på 1800-talslitteratur finns länkade på Ugglan&bokens tisdagstrio. Här kan du även vara med själv och bidra med tips!

Tisdagstrion: Tre trilogier

Har till Ugglan&bokens tisdagstrio tagit fram en trio underbara trilogier:

1. Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken Beviset och Den tredje lögnen (1986-1991) om tvillingpojkarna som genomlider sin barndom under mörka år i Ungerns historia. Bland det bästa jag någonsin läst!

2. Jonas Gardells gripande trilogi Torka aldrig tårar utan handskar (2012-2013): 1.Kärleken (om att vara ung homosexuell under 80-talet) 2. Sjukdomen (Aids) 3. Döden.

3. Millennium-trilogin av Stieg Larsson – kriminalromanernas giganter: Män som hatar kvinnor (2005), Flickan som lekte med elden (2006) och Luftslottet som sprängdes (2007)

op.101 (2021) av Horace Engdahl

Op.101 står för Beethovens opus 101 som inte liknar kompositörens andra sonater; den är oöverstiglig att både spela och att höra på. Horace skriver att ”op.101 är en prövning” och ”det finns inget riktigt slut…”

Horace skriver i op.101 om sitt livs prövning i samband med att hans bästa vän fällts för våldtäkter och dömts till fängelse. Horace väljer att stå på vännens sida. Lojalitetens pris är att bli paria i den kulturella världen och gå i exil (Göteborg). Horace bär sitt kors och refererar till Matteuspassionen: ”Ich will hier bei dir stehen” ( jag skall stå kvar här hos dig).

Horaces lojalitet är oväntad, eftersom han är dedicerad till självförverkligande:
När Horace i sin ungdom ville bli pianist gick han all in; gick direkt på de klassiska styckena och övade fyra timmar om dagen, umgicks intensivt med en fulländad pianisttjej som ledde vägen.

Samma sak gällde konfirmationen; han till och med började arbeta som mässprogrambladsutdelare om söndagarna. Horace trivdes i kyrkomiljön och i andra traditionella miljöer (som gynnar honom i egenskap av man, samtidigt som han tankas full med kulturellt kapital) . Det är inte en slump att han varit Svenska akademins ständiga sekreterare; han krattade för det. Den som är mest dedicerad vinner.

Op.101 var den första texten jag läst av Horace och den var läsvärd: Intressant att få hans syn på skandalen i Svenska akademin och hur den påverkade honom som människa: han lever idag dag för dag, är inte bitter. Han beklagar sitt tidigare ointresse ”för flickor som inte var i en konventionell mening söta” samt misstaget att intressera sig för musik som gav honom ”ett omedelbart känslorus”. Idag övar han vid pianot på op.101.

Åren (2008) av Annie Ernaux

Annie Ernaux (f. 1940) berättar Frankrikes historia mellan åren 1940-2006 och filtrerar sin livshistoria därigenom. Det är en intressant och tänkvärd läsning:

Ernauxs storasyster dog som barn. Det fanns döda barn i alla familjer, vilket skrämde de levande barna som inte kände sig säkra förrän de fyllt 15 år, enligt Ernaux.

Om en elev i femtiotalets franska skola inte förstod var det elevens eget fel – rätten att ställa frågor hade enbart lärare, skriver Ernaux.

Fransmän talade inte om nya sjukdomar som saknar botemedel. Heller inte om koncentrationsläger. Däremot talades det om kvinnlig orgasm, p-piller och abort; katolicismen var inte längre ramen för franska livsvillkor, förklarar Ernaux, som sållade sig till de öppenhjärtliga.

Ernaux högläste Tre små grisar istället för att författa. Som mamma och yrkesarbetande svårt att hinna med, omöjligt att leva jämlikt med mannen. Det intellektuella radarparet Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre vägrade vara med i teve, men på ålderns höst, på 1980-talet, är Beauvoir med (utan Sartre). Ernaux skilde sig från barnens far.

Alla anekdoter berättas i kronologisk ordning, i vi-form ( ”i vårt Frankrike”) eller i ”hon”-form (Ernaux om sig själv i tredje person, vilket utmärker hennes stil).

”Ett av fransk litteraturs stora mästerverk”, tycker den franske författaren Edouard Louis. Jag anar interna minnen mellan Ernaux och hennes franska läsare, känner mig lite utanför: Vem är Herve Guibert? Gilbert Becaud? Jean-Paul Goude?

Bakom varje okänt namn finns en stämning, en underliggande mening som jag går miste om. Men jag uppskattar det jag förstår och Ernauxs stil likaså, hade säkert älskat boken om jag vore fransk.

Tisdagstrion: Djur på omslaget

Ugglan&bokens tisdagstrio innebär denna vecka djur på omslaget och jag bidrar med fåglar, en räv och en mus:

1. Barndomsbrunnen (2021) av Göran Greider har på omslaget en ladusvala illustrerad av författaren som barn. Ladusvalan är författarens patronum; den störtdyker och räddar sig från marken i sista stund. Greider skriver om cancerbehandling i coronans tid varvat med varma minnen från barndomen; kraft från barndomsbrunnen.

2. Flickornas tystnad (2020) av Pat Barker är Iliaden och Odysséen ur ett kvinnoperspektiv, men det blir ändå den manliga blicken som tar över. Ingenting för mig men många älskar denna bok. Med lite vilja kan man se fåglar högst upp på bokomslaget.

3. Jag föreslår att vi vaknar (2019) är Beate Grimsruds sista roman. Den handlar om livet efter cancerbeskedet. Räven och musen symboliserar barnboken hon lovat sin mamma att skriva. Hon spränger in den i sitt pågående romanbygge och infriar på så sätt sitt löfte.

Tisdagstrion: X i författarnamn

1.AleXandra Pascalidous Mammorna (2021) baseras på intervjuer med mammor i utsatta områden. De kämpar för sina barn och alltför ofta förlorar de.

2.AleXander Schulman skriver gripande om sin mamma i romanen Glöm mig (2017). Mamman har grava alkoholproblem och sonen brottas med medberoende och längtan efter sin barndoms friska mamma.

3. Majgull AXelsson skriver i Moderspassion (2011) om en ovädersnatt i Arvika där några människor sökt skydd på ett café. I väntan på att stormen ska bedarra delar de sina livshistorier som leder in på moderspassion.

Alla tre författares romaner är läsvärda! Fler lästips finns att finna på Ugglan&bokens tisdagstrio!

Kaffe med mjölk (2022) av Ella-Maria Nutti

En cancerhistoria där dottern är ovetande om sin mors sjukdom. Ur ömsom moderns ömsom dotterns perspektiv berättas om en helg i Stockholm, dit modern åker från Gällivare, för att öga mot öga ge beskedet till sin dotter (som bor i Hökarängen och studerar juridik vid Stockholms universitet).

Modern brukar aldrig hälsa på dottern som i sin tur sällan besöker sin hemstad. Deras relation är skör, trippar på tå; när dottern väl ler vill modern inte släcka hennes leende. Tillfällen att berätta kommer när dottern ställer frågor. Jag håller andan och ser tillfällena rinna modern ur händerna.

Dramatisk ironi när mor och dotter flanerar i Stockholms butiker, museer, kaféer och barer – dottern intet anande. Det finns detaljer som avslöjar moderns tillstånd, men för att se dem måste en mors död vara tänkbar. Det är den inte.

Jag känner igen mig i den sköra mor-och dotter relationen, men inte i skildringen av cancersjukdomen. Cancer är för mig förintelse (så som den gestaltas i I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell och Det var vi av Golnaz Hashemzadeh Bonde.) Cancer är mer än en anledning att åka dit man inte brukar åka, mer än yrsel och kräkningar.

Språket är träffsäkert, skapar avstånd, en främmande känsla: ”hon öppnar badrumsskåpet och ansiktet vikS undan” (s68) Det är den allvetande som berättar, en med fågelperspektiv (”En mamma och en dotter står i en korridor”) och som samtidigt återger mor och dotters tankar.

Efter att ha badat i mjölk/moderskap i Modersmjölken av Nora Ikstena är det ett bryskt uppvaknande att läsa Kaffe med mjölk, där mjölken krasst innebär mjölk och verkligheten är min egen värld. Jag undrar hur jag upplevt den om jag inte kommit direkt från Modersmjölken som jag blivit förälskad i. Förmodligen hade jag varit mer mottaglig och berörd.

Läs Kaffe med mjölk! En läsvärd bok om en mor och dotter i väntan på att modern ska våga tala, våga lita på att deras relation håller för det hon ska säga.