En mamma tar sitt liv och lägger skulden på sitt barn. Frida. Nu fick du som du ville, skriver mamman i sitt avskedsbrev till henne. Hur ska Frida leva vidare?
Författaren Frida skriver om sitt liv efter moderns självmord och söker förklaringar i det förflutna. Hon minns mörka och ljusa stunder, att det fanns brister i barndomen, mycket pga en våldsam och egocentrisk far. Mamman kunde inte stå upp för sig själv, men dock för sitt barn; hon försvarade Frida och kompenserade pappans egocentricitet, fick Frida att känna sig sedd.
Frida är sin pappas enda barn och därmed ett unikum som han stundtals skryter om – offentligt iallafall – och hon suger åt sig (blir inte bitter för att han inte bekräftar henne privat). Frida har alltså en förmåga att spegla sig i rätt människor vid rätt tillfällen. Ett annat exempel på det är när Frida gjorde slut med sin pojkvän 2 dagar innan deras bröllop och mamman beskyllde henne för att vara lik sin far. Mammans anklagelse tog mycket hårt, men Frida sökte upp en psykolog och fick ordning på den spegelbilden.
Denna roman är inte en resa i djupaste mörker utan en resa i överlevarens tecken. Frida är ett uppvuxet maskrosbarn som söker och finner hjälp: När hennes psykolog ger henne elstötar i fingrarna istället för att prata om mammans självmord, avbokar hon resterande behandlingar och ringer istället en väns mamma, som tidigare gett henne sitt nummer (ring om du vill prata!). Det vana maskrosbarnet i henne knyter an till människor i sin omgivning som kan kompensera brister.
Att skriva boken var en del av Fridas sorgeprocess, att lägga skulden där den hör hemma. Hon berättade det här (tvärtemot vad hon var tillsagd) sökte stöd och hjälp tills hon fick det, gav inte upp – det fanns.
Läs Berätta aldrig det här! Läs även uppföljaren Du är inte längre min dotter, som är Fridas uppgörelse med sin egocentriske far.
bokologen.se 