Förintelsens barn (2021) av Margit Silberstein

Vad hände med de överlevandes barn och deras barnbarn? Silberstein (född 1950) berättar om traumat hon ärvde av sina föräldrar och som hon i sin tur för över till sina barn (födda 1990) – trots att hon gör allt för att förhindra det.

Ironiskt nog är förhindrandet/beskyddandet en del av familjetraumat: Ibland ligger hon sömnlös för att en av hennes vuxna söner sett trött ut…och ger sonen dåligt samvete för det ( något hon själv fick av sina föräldrar).

Silbersteins mor och far projicerade sina liv på henne och hennes bror, ville att de skulle ta vid där deras ungdom tvärt slutat pga kriget, uppfylla deras drömmar som gått förlorade. De ville att hon så snart som möjligt skulle gifta sig med en judisk man och skaffa barn; föra det judiska arvet vidare.

Silberstein stod inför valet att följa föräldrarnas väg eller gå sin egen. Hon visste inte vad hon ville; alla hennes ”valmöjligheter” gjorde ont. ”Jag såg inte var jag slutade och mamma och pappa började” (s.133). När hennes mamma blev hjärtsjuk trodde hon att det var för att hon som dotter ”levde som svenskarna”.

Föräldrarnas förhållningssätt blir begripligt i Silbersteins text. Släkt och vänner – livet som fanns före kriget – fanns ej mer. Silbersteins mormor dog i Auschwitz någon gång år 1944. Det finns ingen mer information än så. Det finns ingen dödsorsak, inget dödsdatum, ingen ceremoni, grav eller värdighet att vila sina tankar mot. Nya generationer skulle ge föräldrarna frid.

Med boken förklarar Silberstein sina val, sitt liv – för oss, men även för sig själv och för sina barn: Varför har de inte en tjock släkt? När är de stora nog att ta emot detta mörker? Hon högläste ”Barnen från Frostmofjället” för sina små. De grät redan efter en sida, trots att inget sorgligt hunnit inträffa ännu ( de visste instinktivt att denna bok var en källa till deras mammas smärta).

Silberstein berättar om sina söners nuvarande förhållningssätt till Förintelsen. Den ene har en stark judisk identitet frikopplad från Förintelsen medan den andre känner att han är Förintelsen som närmast när han är i synagogan. Silbersteins bok har gett förståelse för Förintelsens barn; en inblick i hur efterkommande generationer lever efter folkmord.

Läs Förintelsens barn!

De oskiljaktiga (1954/2021) av Simone de Beauvoir

Simone står och Zaza sitter (september 1928)

De oskiljaktiga väninnorna som döden skiljer åt. Så sorgligt och vackert om vänskap. De Beauvoir gav aldrig ut boken under sin livstid eftersom den var alltför nära verkligheten; huvudpersonen Sylvie är egentligen Simone själv och Andrée är hennes fantastiska väninna Zaza.

Jag älskar de Beauvoirs bläck, hur hon i en mening återger sin väninnas tillstånd: ”Jag avskydde det där lilla slavarmbandet. När vi satt och läste på biblioteket i de gröna lampornas stilla sken, när vi drack te på Rue Soufflot, när vi promenerade i Luxembourgträdgårdens alléer, så kastade Andrée plötsligt en blick på urtavlan och så flydde hon i panik: ”Jag är sen!” (s 89). Armbandsur kallas vid sitt rätta namn slavarmband.

Sylvie och Andrée är priviligierade; de studerar båda på Sorbonne och Paris är deras vardagsrum. Andrée var ovanligt fri som barn ( ”Låt barnen ha roligt!” säger hennes mamma medan möbler flyger) men som ung kvinna får hon slavarmbandet: Andrée ska hållas sysselsatt i väntan på att giftas bort med en man som mamman valt. Sylvie saknar slavarmband och blir så småningom Simone de Beauvoir, förra seklets främsta feminist.

Sylvies berättelse i jag-form ackompanjeras av brevkorrespondens mellan verklighetens Zaza och Simone. Fotokopior på breven med deras vackra oläsliga handstilar. Därtill svartvita foton från vardag och fest, som gör väninnorna ännu mer levande. Jag är djupt berörd av de Beauvoirs berättelse och De oskiljaktiga blir början på en Beauvoir-bonanza. Mandarinerna nästa!

Tisdagstrion: Framtidsskildringar

1. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) av Johannes Anyuru innehåller en framtid där problemområden som Kaningården blivit koncentrationsläger. Fasansfullt och logiskt underbyggt i skenet av en terrorattack (Parallell till Charlie Hebdo 2015). En mycket bra bok. Finns nu även som teaterpjäs på SvT/play.

2. Tjänarinnans berättelse (1985) av Margaret Atwood skildrar ett framtidens skräckvälde där fertilitet är få kvinnor förunnad. De fruktsamma tjänar som rika familjers surrogatmammor, deltar i befruktningsceremonier(våldtas). Mardrömslik, men läs den.

3. Frankissstein (2019) av Jeanette Winterson handlar om kärleken, som är drivkraften bakom upptäckter och uppfinningar. I en nära framtid har tekniken kommit långt; en vetenskapsman försöker väcka sin döde älskade till liv med hjälp av AI och kroppsdelar från döda människor… En tänkvärd och bra bok.

Många fler tips på framtidsskildringar finns på Ugglan&boken!

Tisdagstrion: Författare på A B C

Här kommer min tisdagstrio i form av författarnamn på alfabetets första bokstäver:

Agota Kristof var en fantastisk författare. Tyvärr är hon död, men de böcker hon skrivit trollbinder läsaren: Igår (1995) skildrar en omöjlig kärlekshistoria mellan Sandor och Line bl.a pga. blodsband men också lögner, mord och klasskillnad. Andra bra böcker av Agota är Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen – om tvillingbarn som upplever nazi- och sedan sovjetockupationen under sin mormors ”vård och beskydd”. Agotas Analfabeten är en tänkvärd självbiografi om att lära sig franska som vuxen när ens modersmål är ungerska. Läs hennes böcker!

Benjamin Labatut har imponerat med sin bok En fruktansvärd grönska (2021) som handlar om besatta vetenskapsmän ”bakom kulisserna” i 1900-talets första hälft. Fritz Haber, uppfinnare av Zyklon-B, plågades av skuldkänslor, men inte för att indirekt ha bidragit till förintelsen, utan pga hans andra uppfinning: en metod att utvinna nitrogen ur luften, vilket skapade obalans i naturen. Han fruktade ”en fruktansvärd grönska”, att växterna skulle ta över planeten. Boken är full med intressanta anekdoter som denna. Läs den!

Cilla Naumann har skrivit Bära barnet hem (2015) som handlar om en adoptivmor som reser tillsammans med sin adoptivson till Colombia för att söka upp hans biologiska mor; hans rötter. En gång bar adoptivmodern honom hem till Sverige- nu ”bär” hon honom tillbaka till hans första hem. Den som bär barnet hem älskar det förbehållslöst; den sätter barnets behov först, före sitt eget, tar risken att något i deras mamma-sonrelation förändras. En gripande berättelse om en mor- och sonrelation. Läs den!

Fler författar- och boktips finns på https://ugglanoboken.blogspot.com/

Fråga aldrig om Marianne (2021) av Carolina Neurath

Marianne dog som barn 1979 men den egentliga dödsorsaken döljs för släktens barn som var ofödda när det hände.

Carolina, född 1985, botaniserar som barn bland fotografierna hemma hos sin farmor, tittar på fotografiet av Marianne. ”Fråga aldrig om Marianne”, mumlar Mariannes mamma; Carolinas farmors syster, som också är på besök. Carolina ställer inga frågor men börjar forska i Mariannes öde.

Jag ville veta vad som hände Marianne, läste den i ett enda svep igår kväll.

Barndomsbrunnen (2021) av Göran Greider

Det handlar om Greiders svåra sjukdomstid och hans (barndoms)minnen, som i och med att han blir sjuk ”söker upp” honom. Han skriver i brutna rader, eftersom han är så trött, men han skriver och texten som växer fram griper tag i mig:

Han beskriver hur det är att bli hjälplös som ”ett litet senapskorn i någons hand” och hur tankarna går medan andra försöker ta reda på vad som händer med Hans kropp. Först ges han diagnos sarkoidos och senare blodcancer. Läkaren förmedlar beskeden iklädd ansiktsmask. Tänk att höra ”du har cancer” utan att se läkarens mun.

Hans hjälplöshet åkallar minnen av trygghet från brunnen barndomen. Han minns läraren som skällde ut en annan lärare för att ha varit dum mot hans klasskompis. Han minns sin mamma som framgångsrikt förhörde honom på engelskglosor utan att kunna engelska själv. Han minns fröken som såg ömt och medlidsamt på honom när han anförtrodde henne att han dödat fågelungar med flit.

Som sjuåring tecknade han en ladusvala, se den på bokens omslag. Ladusvalor brukar störtdyka och i sista stund rädda sig från marken. Svalan är hans patronum. Numer ser han fåglar överallt, slås av: ”Vi glömmer hur mycket vi är med fåglar”. Han ”älskar mer än någonsin allt vanligt” och tror på en osynlig makt. Naturen och barndomen ger trygghet och kraft.

Parallellt med cellgiftsbehandlingarna pågår hans liv. Han är ”ett spindelbo”, som pga cellgifter förlorar känseln i fingertopparna (dock i drömmen har han känsel), han diskar (värmer sina cellgiftsfrusna händer), ”stappelpromenerar” med hunden, äter budapestbakelser med sin fru – och dotter på coronamässigt avstånd. Jag ser min egen pappa i beskrivningen av den sjukes liv och berättelsen blir en katharsis för mig.

Jag är tacksam över att ha läst Greiders bok, skulle aldrig ha gjort det om det inte hade varit för vapendragarna på bokstagram som effektivt marknadsförde den. Jag föreställde mig Barndomsbrunnen som politiska anteckningar.

Greiders historia förmedlas via korta vackra dikter i smala spalter blandat med längre berättelser; ” i brutna rader”, vilket blir luftigt och läsvänligt. Formatet liknar lite Ulf Lundells Vardagar (som enbart innehåller korta anteckningar/dikter). Önskar att Greider skriver fler böcker i brutna rader om sitt liv. Jag är idel ögon.

Tisdagstrion: Afrika

Till Ugglan&bokens tisdagstrio vill jag rekommendera nobelpristagaren Doris Lessings böcker som utspelar sig i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe:

1. Martha (1952) är första delen i Lessings självbiografiska romansvit Våldets barn. En ung vit Martha lämnar sin farm och familj för staden. Det är 1930-tal och förtrycket mot svarta upprör Martha. Hon gör konstant tvärtemot vad hon innerst inne vill ( hon ska utbilda sig men slutför inte sina studier). Den allvetande berättaren förklarar alla personers handlingar likt en mätt väninna, men kan man bortse från det så är det en mycket intressant och bra bok med underbart levande språk: ”Jasper Cohen hade redan vunnit hennes hjärta genom en egenskap som man kunde tänka sig ha motsatt effekt: Han var ohyggligt ful. Nej, inte ohyggligt – han var fantastiskt ful, så ful att ordet knappast räckte till” (s.110).

2. Bra gift (1954) är den andra delen av Lessings romansvit och skildrar Marthas liv som olyckligt gift med en kolonialherre. Fortfarande gör hon tvärtemot vad hon egentligen vill ( Hon ville inte gifta sig men gifte sig). Det speglar det starka sociala arvet; benägenheten att göra det föregående generationer gjort, att inte bryta mot det trots att viljan finns.

3. Gräset sjunger (1950) är Lessings debutroman, som inleds med tidningsnotisen att fru Mary Turner mördats av familjens ”houseboy” , som har erkänt sig skyldig, men motivet fortfarande oklart. Har han verkligen mördat henne? Sanningen nystas upp i en lång tillbakablick. Spännande och samtidigt lite lik Mörkrets hjärta med myten om att ”den mörka kontinenten” tar fram mörka sidor hos människan.

Catfight. Nidbilder av kvinnor i grupp (2021) av Johanna Wester

Denna bok river nidbilderna av kvinnor i grupp! Den river föreställningar om kvinnors skitsnack, falskhet och oförmåga till samarbete. Författaren Johanna hatade kvinnor, var rädd för dem, undvek dem i grupp upp i vuxen ålder. Nu sörjer hon allt hon gått miste om pga det och boken är hennes uppgörelse med kvinnofientligheten i samhället och inom henne själv.

Jag kände innan läsningen av Catfight mig lyckligt lottad; jag har haft fina tjejkompisar och aldrig en catfight. Alltså köpte jag nidbilden om kvinnlig vänskap men såg mig själv som ett undantag.

Den som söker finner. Vill jag se mönster i att tjejer hugger varandra i ryggen kommer jag att se det, särskilt när litteratur och media också spär på myten. ”När män hugger varandra i ryggen tolkar vi det som naturlig konkurrens”, citeras Fanny Ambjörnsson (s114). Det är mänskligt att konkurrera; inte en könsrelaterad företeelse.

Boken innehåller en hel del aha-effekter: Lögnen om kvinnors särskilda oförmåga att hålla sams har en lång historia, men så sent som 1999 delade Folkhälsoinstitutet ut en bok till landets gymnasieungdomar innehållande budskap som att kvinnor av naturen har svårare att vara raka än män… (s.50).

Wester baserar sin bok på fakta; har en källförteckning på 28 sidor… Mer trovärdigt än så kan det knappast bli. Wester övertygar och inspirerar med sin bok. Läs den!

Tisdagstrion: Frukt och bär

Ugglan&bokens tisdagstrio var svår att få till denna gång och min trio är byggd på ren intuition – har inte läst någon av böckerna:

1. Det finns annan frukt än apelsiner (1985) av Jeanette Winterson handlar om författarinnans uppväxt som annorlunda. Jag har läst Frankisstein (2020) av Winterson och vet att hon är en skicklig författare; jag köper inte grisen i säcken.

2. Jag har aldrig läst något av Björn Ranelid men tycker att han är en frisk fläkt. Förbjuden frukt från ett fruset träd (2013) verkar vara en intressant uppväxtskildring i svensk 1900-talsmiljö.

3. Skillnaden mellan lingon och blåbär (2015) av Annah Ovesson är mitt wild card; ett helt nytt författarnamn för mig. Det handlar om en man i Norrland som startar flyktingförläggning med bärplockningsindustri som dold agenda. Boken lanseras som feelgood, vilket känns intressant att följa upp.

Dina händer var fulla av liv (2020) av Suad Ali

En kvinna flyr från Somalia med sin lilla dotter. De flyr från det vackra mintgröna huset, utanför vars klarblå port det ligger lemlästade grannar. Hennes man, mamma, pappa och syster har andra flyktvägar än hon själv och barnet. Inshallah att de ses igen.

Kvinnans man vill till Sverige, men det är bara kvinnan och dottern som landar på Arlanda och bygger upp en ny tillvaro i ett land som hon inte valt. Familjekarta omritad: Det mintgröna huset är ett minne blott. En kal lägenhet i Sandviken och ett plåtskjul nära en FN -bas i Somalia är nya kartan.

Ali förskönar inte livet som var innan flykten ( berättar om osunt klansystem, sociala orättvisor och omskärelse av kvinnor) och flykten är välunderbyggd ( inte plötsligt en dag kommer det beväpnade män…)

Jag har tidigare läst bra litteratur på flyktingtemat, men Ali beskriver på ett sätt som ger insikter jag saknat: Lukten av färg när ungdomar sprejar kvinnans lägenhetsfönster i Sandviken med fula ord. Jag förstår rent fysiskt kvinnans upplevelse, känner hur det sticker skräck.

Jag skrattar tårar när Ali beskriver läxan som kvinnan fått av psykologen; att välkomna ångesten när den kommer; ”hälsa på ångesten och säg hej”…

Beskrivningen av den beskäftiga Britta ( en fd hjälparbetare i Afrika vars händer enligt egen utsago har kupats för afrikanska barn att dricka ur ) är klockren när hon kommer till kvinnans undsättning iklädd ”rör inte min kompis”-brosch och bambuörhängen. En välvillig som ser tillfället att framhäva sin egen förträfflighet. Det kliar som eksem.

Dialogen mellan kvinnan och de andra karaktärerna är skickligt skriven. Dels får vi höra kvinnans somaliska röst, dels hennes svenska röst med språkfel, vilken känns autentisk: ”Tack Britta. Tack Sverige. Du nöjd nu? Vill du ha diplom…” (s.210) Trots språkbarriär lyckas kvinnan ge svar på tal och jag jublar inombords!

Romanen har en medioker start; kvinnan förbereder resan tillbaka till Somalia (det känns som jag läst liknande procedur förut). Därefter följer en lång men spännande tillbakablick (uppväxt, flykt, livet i Sandviken) för att sedan återkomma till kvinnans reseförberedelse till Somalia. Slutet är starkt och stannar kvar länge. Jag rekommenderar att läsa om prologen efter att du läst klart boken; själv fick jag gåshud av insikt.

Läs Dina händer var fulla av liv!