Ugglan&bokens tisdagstrio är denna vecka årstider i boktitlar. Jag har här hittat tre titlar innehållande orden vår, sommar och höst:
1. Våren (1914) av Sigrid Undset handlar om kärleksparet som förlorar sitt barn och glider isär. Undset fick Nobelpriset i litteratur 1928, skrev flera historiska romaner ( Kristin Lavransdotter 1920-1922)
2. Att överleva en sommar (2021) av Camilla Prell-Weichl handlar om en liten flicka som går ur askan in i elden; hon har det svårt hemma och placeras i en dysfunktionell fosterfamilj under sommaren. Jag läste Prell Weichls novellsamling Kedjereaktion (2019) som var mycket bra, så kan tänka mig att denna roman är välskriven.
3. Tysk höst (1947) är en samling Tysklands-reportage som Stig Dagerman kontinuerligt skrev för Expressen efter andra världskriget. Han rapporterade om livet för vanligt folk i ett sönderbombat Tyskland, vilket stillade tyskhatet i Sverige. Jag har enbart läst Dagermans romaner och noveller, så det vore därför intressant att läsa de artiklar som han skrev i sitt yrke som journalist. Reportagen var mycket uppskattade av läsarna 1946-1947.
En gripande kriminalgåta om fem kvinnor i en by vid polcirkeln; en av dem försvinner spårlöst, men hittas 40 år senare.
1980 har de då 17-åriga kvinnorna en bokcirkel kallad Polcirkeln, där de turas om att välja bok som ska läsas och diskuteras. När de talar om böckerna blir de oense och upprörda. Boksamtalen blir en ventil för underliggande konflikter, som är oundvikliga när de lever i denna glesbefolkade bygd, där alla känner alla, där de konkurrerar om de få jobb och partners som finns; inkräktar på varandras livsrum.
Romanen är indelad i fem kapitel och var och en av kvinnorna tillägnas ett eget kapitel, där vi får insyn i just den kvinnans liv kring tidpunkten för försvinnandet, men också en framåtsyn till hennes liv 2019, när den försvunna vännen blivit funnen.
Kapitlen är uppkallade efter kvinnornas bokval istället för deras namn: Lolita (1955) av Vladimir Nabrakov, Rötter (1976) av Alex Haley, Polismördaren (1974) av Sjöwall Wahlöö, Tom Sawyers äventyr (1876) av Mark Twain och det sista kapitlet heter Törnfåglarna (1977) av Colleen McCullough. Bakom varje bokval finns en karaktärs tanke. Karaktärernas diskussioner kring böckerna ger ledtrådar till försvinnandet. Läsaren lägger pussel med dessa, men också med tidningsartiklar och protokoll (kollageberättarteknik); läsaren känner sig delaktig i utredningen.
Marklunds karaktärer i Polcirkeln är av kött och blod, långt ifrån superkvinnostereotypen Annika Bengtzon. Polcirkelkaraktärerna har både sympatiska- och osympatiska sidor som tas fram utifrån rådande ramar som ekonomi, klass, kön, psykisk ohälsa, övergrepp, missbruk, homofobi, främlingsfientlighet, rasism… Gripande personskildringar.
Det är sällan jag formulerar orden ”en gripande kriminalgåta”. Kriminalgåtor brukar vara spännande, inte gripande: Marklunds deckare på 90-talet var spännande bladvändare – trots huvudpersonens frekventa fikapauser. Dessa förekommer i denna roman också, men inte som pausfågel utan som symbol för något större; viljan att välja gott, att välja det lilla man kan (kanelbulle) i en komplex och orättvis värld. Polcirkeln är en gripande bladvändare (376 sidor).
Författaren som ung på pärmens insida
Det känns som att Marklund tidigare skrivit för att underhålla, men nu skriver hon för att tala allvar om livet och dess villkor. Upplösningen är välunderbyggd (ingen okänd tvilling som poppar upp) och i efterordet tackar författaren flera sakkunniga personer som har hjälpt henne i hennes researcharbete. Journalister är nog de bästa deckarförfattarna, kanske för att de förstår vikten av trovärdighet; att effektivt eliminera de logiska luckorna, inte bara blåsa på med pennan i pindarisk yra.
Jag tackar mina BFFs för denna present och läsupplevelse. Ge denna bok i present till dig själv eller någon annan. Innehållet är allmänmänskligt och engagerar alla. Längtar redan till Marklunds nästa roman. ”Tre böcker ska det bli, om en plats och en tid som springer ur min bakgrund”, lovar Marklund. Låter lovande.
Nu har jag läst Mamma är bara lite trött, en av mina ” tre böcker som jag vill läsa i höst” (Ugglan&bokens utmaning). Jag förväntade mig skratt och igenkänning och till viss del känns det som att jag läst tv-serien Solsidan i bokform.
Men ingenting sticker ut i Mamma är bara lite trött – igenkänningen genomsyrar i princip allt, vilket betyder att boken har drabbats av samtidssjukan: Den är som ett enda långt kallprat om gravidmage, klassmamma, sportiga arbetsnarkomaner, jämställt par, jobba med truliga tonåringar, trotsig treåring, nästa karriärsteg rektor, yoga med senig yogainstruktör, vab, magsjuka, livspussel, parmiddagar + dråpliga missförstånd och en illa underbyggd kollaps av huvudpersonen. Liten tuva stjälper ofta stort lass, sägs det förvisso, men lasset måste vara stort nog när tuvan läggs på själva lasset…
Huvudpersonen Minna, 40 år, var högpresterande på livets alla områden, men efter tuvan hamnar hon på plantträdgården/Samhall för arbetsträning. Detta hopp känns stereotypt, skruvat, alldeles för långt från verklighetens rehab. Bikaraktärerna är stereotyper vilka saknar namn och kallas för ”den feta mannen”, ”den platthuvade mankvinnan”, ”slöjkvinnan”, ”danskan” och ”pratmamman” . Tänk om Ove i Solsidan kallades ”Snåla Ove”… Författaren skriver alltså läsaren på näsan och kallpratar den genom boken.
Ugglan&bokens tisdagstrio är denna vecka Black Lives Matter och jag har valt ut tre bra böcker på detta tema:
1. Nickelpojkarna (2019) av Colson Whitehead är baserad på verkliga händelser på en uppfostringsanstalt för svarta pojkar i 1960-talets USA. En massgrav hittas vid uppfostringsanstalten många år senare och en tidigare intagen fånge åker dit för att ta itu med sitt förflutna. Berättelsen hoppar i tiden mellan nu och 1960-tal. En riktig bladvändare. Vackert språk, levande liknelser.
2. Det där som nästan kväver dig (2011) av Chimamanda Ngozi Adichie är en läsvärd novellsamling – särskilt novellen med samma namn som samlingen: Omgivningen berättar för en ung kvinnlig nigeriansk utbytesstudent i USA vem hon är, baserat på att hon ”kommer från Afrika”. Tänkvärt om faran med en enda berättelse om Afrika (svält och farliga djur) och vad en sådan stereotyp berättelse får för konsekvenser för den enskilda människans livsrum.
3. Allt är vind (2003) av Jean Marie Le Clezio handlar om Jeans släkts historia på den tidigare franska kolonin Mauritius. Autentiskt eftersom vi får ta del av Jeans farfars farfars fars dagboksanteckningar från när denne utvandrade från franska revolutionens Frankrike och byggde upp en stor gård med hjälp av slavarbetare på Mauritius. Vi får höra Jeans gamla fasters historia, född på Mauritius men ofrivilligt flyttad till Frankrike. Vi får läsa en autentisk rapport från ett slavuppror samt ta del av vittnesskildringar från slavar. Alla dessa perspektiv ger flera sidor av myntet kolonialism. Författaren hoppar mellan tider (1800-1900-tal + 1960- tal) och platser ( Frankrike och Mauritius) Lärorik läsning – jag ville att boken aldrig skulle ta slut.
Berättelsens jag är en ung universitetsstuderande kvinna i forna öststaterna. Hon kämpar mot censuren som förgiftat samhället, en strid hon inte kan vinna. Många likasinnade omkring henne går under. Hennes räddning är att gå i exil och det är den processen som Hjärtdjur skildrar.
”Hjärtdjur” är en metafor för människans själ. Den lever sitt liv som ett ordlöst djur inuti kroppen, driven av känsla, inget förnuft. Men trots censuren kan ett hjärtdjur ändå förnimma en annan människas själ.
Författaren skriver i gåtor. Det finns inget klarspråk, inget rakt på sak, allt är inlindat: ”Solen var het och föll in i kvadranten, och dammet låg på linoleummattan som ett grått pälsskinn. Och bredvid Lolas säng, där broschyrerna inte längre låg, fanns en kal mörk fläck. Och Lola hängde i mitt skärp inne i garderoben” (s.27).
Boken börjar och slutar med en och samma strof: ”Om vi tiger är vi otrevliga, sade Edgar, om vi talar är vi löjliga”. = Hur vi än gör i interaktionen med andra i en diktatur blir det fel i kommunikationen. Müller själv flydde från Ceaușescus Rumänien 1987 när hennes böcker förbjöds där. Müller har alltså personliga erfarenheter av att leva under censur och av att betala priset för att hon yttrat sig.
Censur förekommer även i demokratier. Tänker på tystnadsplikten när soc uttalar sig i Uppdrag granskning om ett barn som far illa. Tiger soc är de otrevliga, talar de är de löjliga; ”Jag kan inte uttala mig i det enskilda ärendet, men…”
En del tror att de som privatpersoner är fria från censur – de är förnekare av att det finns högt och lågt till tak. Men medvetet eller omedvetet förhåller vi oss till taket. Det gör ont att slå i det – och dessutom blir man strykrädd. Ju mer strykrädsla, desto mer censurerar man sig själv.
Hjärtdjur påminner om Franz Kafkas verk, eftersom även han skriver i gåtor. Hans böcker brändes på bål i Nazityskland; så att säga en bokstavlig censur. Kafka var medan han levde självcensurerande; ville inte ge ut vissa av sina verk. (Processen (1925) gavs ut efter hans död) Müller har drivit själva gåteförtällandet ett steg längre än Kafka, men jag gillar att vara detektiv när jag läser.
Jag antar Ugglan&bokens utmaning om tre böcker som jag ser fram emot att läsa i höst:
”Mamma är bara lite trött” fick jag låna av en vän. Undrar om det finns en underliggande mening? Det känns som ord jag uttalat högt ett par gånger i mitt liv så jag förväntar mig igenkänning – och kanske få skratta. Denna bok har också satts i min hand. Jag gillar framsidan. Känns som ett kodakmoment från min barndom, innan cykelhjälmarnas tid. Skolan ska på cykelutflykt och vi barn går på rad innan vi får klartecken av fröken att kliva upp på sadeln och cykla till badhuset. (Håll avstånd. Bromsa! Ut med armen allihop, nu svänger vi) Författaren växte upp på 70-80-talet precis som jag och jag längtar efter nostalgi.
Dottern (2020)handlar om dottern till Ragnar, huvudpersonen i Sveas son (2018) som är en roman jag tyckte mycket om. Ser framemot att inte vara kontaktbar en lördag och sluka den! Var fascinerad av författarens Se på oss nu (2019) om en medelålders man, som inleder en relation med en nybliven mamma, som han hjälpt med amningen på ett bröllop (!). Jag förväntar mig något lika intensivt i denna roman: Bli snäll igen ( 2020) handlar om en medelålders man som bestämmer sig för att vara singel efter 40 år i förhållanden. Hoppas jag inte blir besviken. Den som återvänder finner sällan äventyret… vi får väl se.
Denna bok baseras på intervjuer med incelmän, personer som lever i ofrivilligt celibat.
Den bild som ges av incelmännen är att de är ensamma porrsurfande oskulder med dålig ekonomi, ofta boende hemma hos mamma. De tillskriver utseendet stort värde, upplever sig själva som fula och går i tankar på att plastikoperera sig. De bär på självförakt, men också kvinnoförakt; att pengar är det enda kvinnor bryr sig om, att kvinnor är kalla och bortskämda. ”För att kvinnor ska få ut sitt slutbetyg i gymnasiet måste de bli våldtagna så att de vet vad som väntar om de inte hjälper män”, säger inceln Magnus i en intervju (s.70).
Författaren Stefan Krakowski berättar anekdoter om sig själv i mansrollen, bl.a om när han skilde sig, hur han flydde in i sitt jobb som LÄKARE, men betonar att han inte behövde äta antidepressiva ( för hur skulle det se ut om han som LÄKARE gjorde det?! ((Ja varför inte…borde kunna ta samma medicin som han ger sina patienter)). Krakowski skriver om sin utsatthet när han själv hamnade på akuten, att han som LÄKARE betedde sig illa mot akutpersonalen. Han identifierar sig starkt med sin yrkesroll och den verkar ”bära” honom över kriser. Om man är arbetslös eller har ett lågstatusjobb finns inget som bär en…?
En annan mer apart anekdot handlar om hur Krakowski blir hårt uppvaktad av en kvinna på ett bröllop (men han nobbar henne). Varför berättar han om det i en bok som han tillägnar ”alla som lever i ofrivillig ensamhet”?Vad ska de göra med den infon? Kan upplevas hånfullt.
Krakowski är psykiater och ingen journalist, vilket märks i intervjuerna. Assymmetri råder mellan läkaren (”frisk”) och incelpatient (”sjuk”):
”Vi ska strax avrunda”
Intervjun ovan känns som en diagnosticerande undersökning, där läkaren söker efter mönster för att kunna fastställa en diagnos. Läkaren har övertaget, säger: ”vi ska strax avrunda”. En mer nyfiken undersökande journalistik önskas.
Krakowski plockar incel-exempel över hela världen, inte enbart Sverige, vilket ger kunskap likt notiser i en tidning. Visserligen är det intressant info om inceln Anders Breiviks relation till sin mamma, att hon tvättade pengar åt honom (!), men där släpper tråden och Krakowski tar tag i nästa tråd. Spretigt.
Kanske bättre stryka exemplen på utlandsbaserade incels och fördjupa bilden av de svenska incelpersoner som Krakowski har intervjuat. Han ger varje incelperson ett eget kapitel (Magnus, Peter, Johan, Simon…) men eftersom porträtten i nuläget inte skiljer sig nämnvärt åt från varandra skulle man kunna redovisa dem i faktarutor ( ålder, yrke, diagnos, civilstånd) …eller så ställer man frågor som fördjupar.
…så kan det ligga något i det, tänker jag och börjar läsa Tessa Hadleys noveller (tidigare publicerade i tidningar mellan 2003-2018 + en och annan ej tidigare utgiven).
Novellerna liknar kåserier skrivna i 3:e person: Filosoferande kring en händelse, t ex att träffa sitt gamla ex i tunnelbanan och märka att han, som en gång var så ämlig, fått pondus och gått långt förbi en i utvecklingen.
En av novellerna handlar om hur en ung tjej projicerar passionen för sin universitetslärare på en annan man; en gasingenjör, som utseendemässigt liknar läraren (men där slutar likheterna). Tjejens ouppfyllda (förbjudna) drömmar om läraren framkallar associationer som styr in henne på en kärleksaffär med denna gasingenjör, vilket för henne själv är ett ”pinsamt mysterium”, som i sin tur ger näring till en ny kärleksförbindelse.
Tjejen tänker flera år senare tillbaka på sin pinsamma förbindelse med gasingenjören: ”Jag skulle önska att han inte var gasingenjör. Det påminner lite för mycket om handlingen i en sådan där porrbuskis från sextiotalet, där mjölkbudet eller brevbäraren står till förfogande för den uttråkade hemmafrun mitt bland bekvämligheterna i hennes kök”, tänker tjejen (s.19), men det är fantasin hantverkare/gasingenjör som hon tänder på i sitt äktenskap med en akademiker.
Tema pinsamhet återkommer i varje novell. Så pinsamt att några gudbarn haft romanser med varandra när de träffas många år senare för att dela upp arvet efter gudmor. Så pinsamt gudmorsval! känner gudbarnens föräldrar i efterhand, eftersom gudmodern förblev konservativ medan de själva blivit vänster.
Pinsamt för en hemhjälp när hennes 89-årige brukare blir betuttad i henne. Pinsamt att vara en killes substitut för en annan tjej. Pinsamt att läsa någons snuskiga dagbok och sedan se personen i ögonen, pinsamt att försöka förföra någon som inte är intresserad.
Synd att författaren inte skriver i presens, känns alldeles för tryggt att skriva i då-tid, på behörigt avstånd från det pinsamma, istället för att låta läsaren möta det IRL. Men författare har väl de filter som krävs för att få sina (självbiografiska) berättelser på pränt.
”Hon är en av vår tids främsta författare”, säger Chimamanda Ngozi Adichie och jag förstår vad hon menar nu; Tessa Hadley ger aha-upplevelser om det pinsamma, att det är en drivkraft i våra liv och påverkar våra ”val”, som utifrån kan verka helt ologiska: Varför säger man t ex nej till att bli ekonomiskt oberoende!? Svar: Pinsamt att säga ja.
Novellsamlingen är färgstark utanpå och inuti. Relationsdramer avverkas, en per novell. Jag använder ordet ”avverkas” pga. det energiska berättandet, som accelererar i avslutningen och klyver av berättelsen. Ett vitaminpiller och lyckopiller i ett, eftersom novellerna alstrar mycket värme och positivitet. Författaren väljer att se glaset halvfullt och sådant smittar.
Novellen ”Bekräftaren” handlar om en bekräftelsetörstande psykolog vars superkraft är att bekräfta sina patienter och partners, men psykologens egen törst förblir osläckt… Det är skrivet på ett varmt bildspråk: [Alla] ”lyfte runt mig som en limpa […] Vakna och bad om mer majs och det fick man så klart. Alla ville se mig äta majs”, beskriver huvudpersonen sin barndom (s22).
Karaktärernas namn känns valda med omsorg. Vad sägs om en dröm-man vid namn Max Borg? Det sitter som en smäck; hans för- och efternamn uttalas som ett sammansatt ord ”maxbooorg ( …” var snäll och titta inte på mig, Max Borg, för jag ser förjävlig ut […] Här pausade Max Borg. Han skakade på huvudet”).
En annan av novellerna i samlingen presenteras som en av de vackraste kärlekshistorierna som det aldrig skrivs om – förrän nu då :). En tredje novell handlar om ett svenskt punkband på turné i Tyskland (deras första och sista…). En fjärde berättar om en utsatt kvinna som får oväntad hjälp från en medmänniska. En femte beskriver en butter man som blir kär vilket ger ringar på vattnet/omgivningen. En sjätte behandlar ämnet barn som bevittnar bråk i hemmet, men som får hjälp från oväntat håll. I den sista novellen går en kvinna ensam på pilgrimsfärd i den norrländska vildmarken, går och går. Vissa karaktärer vandrar mellan novellerna (t.ex. Eleganten och Mikael).
Typiskt för samtliga noveller är att det är människor som gör skillnad för varandra. Novellerna börjar i mörker, men det finns insprängd munterhet i dem och snart är ljuset ett faktum. Känns renande att livet inte alltid kommer vara svårt även när det ser mörkt ut.
Handlar om en adoptivmor och ett adoptivbarn men också om det fattiga barnhemsbarnet som aldrig blev adopterat; fler perspektiv på adoption alltså.
Det fattiga barnhemsbarnet har vuxit upp och jobbar som barnflicka i en rik familj i Colombia. Hon kommer aldrig ha råd att ha några egna barn. Om hon blev gravid skulle hon tvingas att adoptera bort barnet. Ironiskt är hon som en mamma för den rika familjens barn, men saknar egen erfarenhet av hem och familj. ”Men egentligen vet hon inte vad ett hem är. Inte hur en barnkammare ska vara ordnad…Hon har ju aldrig haft ett hem […] Därför städar hon och återställer allt som hon tror att det ska vara” skriver Naumann om barnflickan (s.130). Sorgligt.
Boken är inte nattsvart; adoptivmamman från Sverige ville verkligen ha barnet hon adopterade, tog hand om det väl, gav honom en framtid. För adoptivbarnet, som blivit en ung man, är hon Mamma. En gång bar hon honom hem till Sverige. Nu är de två tillsammans tillbaka i Colombia för att söka upp hans biologiska mor, hans rötter. Den som bär barnet hem älskar det förbehållslöst; sätter barnets behov först, före sitt eget, tar risken att något i deras mamma-sonrelation förändras.
Jag väntade förgäves på att barnflickans och adoptivmammans vägar skulle korsas på plats i Colombia. Så blev det inte och kanske är det symboliskt, att fattig och rik inte möts om det inte är arrangerat och uppgjort. Tänkvärt.
bokologen.se 