Tisdagstrion: Negation i titeln

1. Det kommer inte alltid vara du (2022) av Petra Backström är en kärlekshistoria mellan jag (27-årig tjej) och du (gift tvåbarnsfar). Jag-berättaren vänder sig direkt till du:et. Gripande och tänkvärt. Kan vara den bok som berör mig mest i år.

2. Jag vill inte tjäna (2009) av Ola Larsmo handlar om en manlig gynekolog i 1880-talets Uppsala. Hans uppgift är att regelbundet undersöka stadens prostituerade och sända dem till kurhuset vid eventuell sjukdom, men han engagerar sig mer än så, hjälper dem med sådant som är olagligt. Mycket läsvärd, känns dokumentär.

3. NEJ sa lilla P (1998) av Inger och Lasse Sandberg handlar om Lilla P som var ett ovanligt envist barn: ” Hon sa bara nej, nej, nej till allting. Hon sa nej när hon skulle bada, och hon sa nej när hon skulle upp ur badet. Hon sa nej när hon skulle till dagis, och hon sa nej när hon skulle hem från dagis. Alla var så bekymrade. Vad ska vi göra med lilla P?” Men ibland är det bra att säga nej, t.ex när en främmande farbror vill visa sina kaninungar i källaren. Den bästa barnboken, så synd att den bara finns på bokloppis. Hoppas på en nyutgåva.

Fler tips på temat finns på Ugglan&boken. Dit kan du även länka egna tips!

För levande och döda (1989) av Tomas Tranströmer

Livets gåta i maneter, ödlor, ormar, fjärilar och trädgrenar. Kyrkor och katedraler med sina valv efter valv, återspeglar valv efter valv inom människan; avbildar gåtan.

I dikterna är de döda och de levande i samma värld men åtskilda: ”Världen är en, men väggar… och väggen är en del av dig själv” (s.24). Det som är tomt är i själva verket öppet ( se citatet på bilden nedan)…

Citat ur dikten ”Vermeer” (För levande och döda, 1989, s. 25) på Tranströmerbibliotekets fönster, Stockholm

…och det som är långt borta, är egentligen nära:

”På jakt efter en brevlåda 
bar jag brevet genom stan 
I storskogen av sten och betong 
fladdrade denna vilsna fjäril. 

Frimärkets flygande matta 
Adressens raglande bokstäver 
plus min förseglade sanning 
Just nu svävande över havet. 

Atlantens krypande silver.
Molnbankarna. Fiskebåten
som en utspottad olivkärna.
Och kölvattnets bleka ärr.

Här nere går arbetet sakta. 
Jag sneglar ofta på klockan.  
Trädkronorna är svarta siffror 
i den giriga tystnaden. 

Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.” (”Air mail” ur För levande och döda, 1989)

Diktjaget söker det nära i det avlägsna, saknar mod att vara nära. Texten är omvälvande, skapar svindel; en båt ”som en utspottad olivkärna” i Atlanten.

Läs För levande och döda!

Det skenbart rätta (2022) av Fransyskan H

Det skenbart rätta är att ta väskan och gå när du är höggravid och din partner älskar en annan, är otrogen och vill lämna dig. Katja gör det rätta; hon stannar kvar hos sin William och följer med på weekend till svärfar på familjegodset…

Jag vill förstå Katjas val, läser boken i ett svep. Spänningen stiger när William bekänner sina synder för sin far Aron…och på en grusväg nära godset står en Peugeot parkerad med en sovande kvinna vid ratten.

Min förståelse för det skenbart rätta kommer via Katjas, Williams och Arons parallella jag-berättelser; omständigheter har format dem och deras val. Intressanta kopplingar görs till Rousseaus, Manns och Viscontis syn på rätt och fel handlande.

Familjegodset är en mysig plats med sprakande brasa och puttrande gryta. Ute råder ruggig höst, ibland har familjemedlemmarna ärenden ditut. Romanen är alltså ingen Lars Norén-historia där tillvaron slås i spillror innan morgonen gryr och de inblandade skingras; i Det skenbart rätta stannar människorna kvar, varpå det ena leder till det andra, som leder till det tredje. Det rätta ändras när omständigheterna förändras och måste därför ständigt uppdateras.

Det skenbart rätta är en spännande, omtumlande och välskriven roman. Läs den!

Jag tackar Ekström & Garay för recensions-ex och Fransyskan H för en stark läsupplevelse.

Tisdagstrion: Skor & kläder på omslag

1. I Barnen i Auschwitz (1993) av Otto B Kraus får barnfångarna behålla sina civila kläder, eftersom de tillhör ett uppvisningsläger (ifall Röda korset skulle vilja göra en inspektion). Barnen är dock inte undantagna döden; efter sex månader ersätts de av en ny grupp barn. En gripande vinkel på förintelsen.

2. Simone de Beauvoirs klädstil är väl synlig på omslaget till hennes självbiografi En familjeflickas memoarer (1958). Hennes propra klädsel avslöjar inte den rebell hon var; Simone blev filosof, feminist och politisk aktivist, vilket var helt tvärtemot det tidiga 1900-talets förväntningar på en högborgerlig flicka. Det här är hennes historia om att vara flicka och bli kvinna. Läs/sluka den!

3. Ester i Glaskupan (1963) av Sylvia Plath har vunnit en månads praktik på ett modemagasin i New York. Det blir dock inte mycket skriva av (se krumeluren på omslaget). Istället blir det många modeevent med bubbel och obehagliga bekantskaper/situationer. Denna månad sätter tonen i hennes liv, försänker henne i depression. En oerhört bra bok, baserad på Plaths eget liv.

Fler boktips på temat finner du länkat på Ugglan&boken, dit du även kan länka dina egna tips.

Jag vill inte tjäna (2009) av Ola Larsmo

En kvinnoläkare i 1880-talets Uppsala har till uppgift att ”besiktiga” stadens prostituerade, men börjar även hjälpa dem med sådant som strider mot lagen. Läkaren blir socialt stigmatiserad pga. sitt engagemang för de prostituerade – även hans fru distanserar sig från honom.

Parallellt med läkarens historia berättas en ung kvinnas historia: hur hon inte nöjer sig med sin lott i livet, säger ”jag vill inte tjäna” när hon blir erbjuden en pigtjänst, ger sig av mot staden utan att ha ett arbete som väntar där.

Detta är en riktigt bra bok, dels för de gripande livsödena, dels för att det är fiktion men känns dokumentärt. Larsmo återger kvinnors journaler, ofta avslutade med ordet ”afliden”. Jag hoppas att någon gång få läsa ”afskrifven”. Det är hoppet jag lever på medan jag läser – och det finns skäl till hopp; vissa människor gör skillnad.

Läs Jag vill inte tjäna!

Hoppas att någon gör en film/pjäs på denna bok med dess själfulla karaktärer, balanserande på gränsen mellan lagligt och olagligt, liv och död, brott och straff; det skulle bli en spännande film.

Tisdagstrion: Boktitlar som börjar på samma bokstav

1. De oskiljaktiga (1954/2021) av Simone de Beauvoir är en självbiografisk berättelse om kvinnlig vänskap i Paris under 1900-talets första hälft. Zaza hade en fri barndom medan Andrée (Simone själv) var hårdare hållen. När barndomen är över stramar Zazas mor åt dotterns livsrum, vilket får allvarliga konsekvenser. En gripande och mycket läsvärd bok.

2. Det tomma hemmet (1965/2013) av Lidia Tjukovskaja är ett litet mirakel. Den skrevs under Stalins terrorvälde, gömdes, försvann och återfanns, gavs ut 1965. Den är självbiografisk, handlar om en Stalintrogen kvinna som börjar omvärdera efter att hennes lika Stalintrogne son fängslats på obestämd framtid. En mycket intressant bok; den liknar lite Kafkas Processen.

3. Den unge Walters lidanden (2022) av Augustin Erba handlar om en man med stark hälsoångest, vilket får konsekvenser för hans privata liv och karriär. Jag har lite svårt att relatera, men många uppskattar romanen som är full med dråpligheter och humor.

Fler boktips finns på Ugglan&boken!

Paradais (2022) av Fernanda Melchor

”Allt var den fetes fel”, börjar boken. Franco är ”den fete”, en ung mexikansk rikemansson, som fantiserar om den medelålders grannfrun. Den 16-årige Polo tvingas äcklad höra på Franco, som är ett påtvingat sällskap, ingen vän. Polo arbetar som servicepersonal i Paradais, det gated community där Franco bor. Polo plockar upp efter de rikas hundar – och dricker sprit med Franco när denne kallar.

En rå ton sätts redan bokens första blad; Francos fantasier om grannfrun återges och därigenom hans kvinnosyn. När fantasierna står en upp i halsen flyttas fokus till Polos fattiga och utsiktslösa liv utanför Paradais. Polos kusin är gravid, sover i hans säng medan han själv ligger på golvet och kokar, tänker råa tankar. En välgrundad bakgrund till en tragedi.

Pojkarnas återgivna tankar känns autentiska. Polo vill ”där och då och på dagen säga upp sig från det miserabla och dåligt betalda jobbet, och på studs mosa trynet på den idioten Urquiza [chefen], sätta några smockor i hans kuksugarfejs, det ägghuvet: få se vem som tvättar bilen åt dig nu bögjävel…” Meningen fortsätter ett par rader till. Melchors meningar kan vara sidolånga, men flyter på tack vare kommatering. Översättaren Hanna Nordenhök har gjort ett fantastiskt jobb.

Aggressivitet genomsyrar människorna, fattig som rik, ung som gammal, man som kvinna. Alla förövare har varit offer – och offer blir ohjälpligt förövare. En outhärdlig stämning råder; allt är fucked up.

Paradais är outhärdlig att läsa, men jag fortsätter ändå, vill förstå, kan inte bara konstatera att samhället i mexikanska Progreso (där Paradais ligger) är fucked up pga. stora klassklyftor och organiserad brottslighet.

Stålsätt dig och läs Paradais!

Familjelexikon (1963/2021) av Natalia Ginzburg

En ljus skildring av en familj i Italien under Mussolinis styre och senare Hitlers ockupation. Författarinnan minns sin familj, vad de sa till varandra under de här mörka åren.

Ord lindrar deras skräck och fruktan: När en av familjens söner åker fast för innehav av antifascistiska texter kastar sonen sig i floden och simmar till den schweiziska flodsidan. ”I vattnet med rocken på!” säger mor flera gånger med skräckblandad förtjusning och ”Undrar om den där magra flickvännen han har i Schweiz ger honom någon mat?” Genom orden tas det ljusa i situationen fram (han klarade sig och han är inte ensam)

I nära relationer vet vi ofta vad de andra kommer att säga vilket skapar trygghet. Varje lunch när matbrist råder säger mormor till sina barnbarn och barn: ”De små får ett äpple var, de stora kommer djävulen och tar”, Alla vid bordet inväntar denna stående kommentar.

Antisemitismen frodas och far, som är jude, har fått sparken från sin professur. Genom ord bearbetas detta: ”Det där […] är en mycket bildad och intelligent man”, säger mor om deras sons judiske vän. ”Jaha”, sa far, ”men han är väldigt ful. Alla judar är ju fula” – varpå en förlösande diskussion är igång

Det blir mer att bearbeta ju längre handlingen skrider. Familjemedlemmar fängslas, släpps och fängslas igen. Författarinnan samlar ihop familjens ord och uttryck i sitt ”familjelexikon”; i familjemedlemmarnas ord ryms hela deras värld, familjens historia. Ginzburg inspirerar till att skriva ett eget familjelexikon.

Läs Familjelexikon!

Tisdagstrion: Fönster, dörrar

1. Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) av Theodor Kallifatides handlar om att komma ny till Sverige och känna sig som en främling och samtidigt främmande för hemlandet Grekland. Tänkvärt om kulturell identitet.

2. Jag ritar en dörr på väggen med fingret (2020) är en diktsamling av den svenske förläggaren och författaren Gui Minhai. Dikterna skrevs i kinesiskt fängelse, där han sitter sedan sju år, dömd till 10 års fängelse. Jag tänker köpa hans diktsamling.

3. Dörren (1987) av Magda Szabo handlar om vänskapen mellan en författarinna och hennes hushållerska i Ungern under järnridån. Hushållerskan gör allt perfekt och kräver ingenting tillbaks – mer än att ingen ska sätta sin fot innanför dörren till hennes hem. Detta blir en lokal angelägenhet. Vad gömmer hon? Mycket läsvärd!

Fler boktips på tema Fönster, dörrar, portar & portaler finns på Ugglan&bokens tisdagstrio.

Babetta (2022) av Nina Wähä

En 34-årig kvinna med stukade skådespelardrömmar hälsar på sin bästa väninna från gymnasietiden, en filmstjärna, på franska rivieran. De två har lata dagar vid poolen i väntan på…? Kvinnan vet inte varför hon har blivit bjuden hit eller hur länge hon ska stanna.

Båda vännerna är skönhetsorienterade, fixerade vid berömmelse och söker bekräftelse. Väninnan liknas vid Birgitte Bardot och trädgårdsmästaren vid Benicio del Toro. Kvinnan, romanens jag-berättare, refererar ofta till verklighetens skådespelare och filmer; dessa utgör romanens person- och miljöbeskrivning.

Väninnans internationella genombrottsfilm var kostymdramat ”Babetta”. I berättelsens nu är dess demonregissör anklagad för sexuella övergrepp och tankarna går till väninnan. Är hon en av de utsatta?

Hon är inte en av målsägarna. Många utsatta förnekar, vill inte ha häxprocess. Många känner att de var lätta byten och skäms till tystnad. Många bestämmer sig för att det aldrig hänt, vill inte identifiera sig som offer.

Filmen ”Babetta” och regissören har författaren hittat på, vilket märks när filmens synopsis återges. Romanen hade varit bättre utan den påhittade filmens synopsis – och mindre långrandig med färre av berättarjagets beskrivna klädbyten och franska måltider.

Kanske läser jag boken tjugo år försent, skulle ha läst den innan jag landade i mitt yrke, innan viktiga människor i mitt liv föddes, innan jag slutade bry mig om skönhet. Romanens frågor engagerar mig inte längre – med undantag för metoo.

Kvinnan och väninnan har fason på sin olycka. Hellre gråta i ett château än i en etta med kokvrå?