Läsvärda noveller i novellsamlingen Daddy är ”Los Angeles”, ”Menlo Park” och ”Friedmans son”. Dessa handlar om medelålders män i interaktion med kvinnor/barn. Typsituationerna är den distanserade pappan, mannen i karriären ( i färd med att stjäla äran från en kvinna) och mannen i sexköpartagen.
I resterande noveller verkar Cline leta efter något att skriva om, trevar runt bland olika situationer för att slutligen fastna för en konflikt; långrandigt. Visserligen är den kaliforniska välbärgade miljön med dess karaktärer (skådespelare, ranchägare, barnflickor och tjänstefolk mfl) intressanta, men novellformens tyngdlag kräver koncentration på en situation för att inte bli blaskig och ofokuserad. (Det sägs att en bra novell är ett koncentrat av världen, inger känslan av att världen ryms i ett sandkorn… Receptet är Aristoteles: 1 plats, 1 dygn, 1 händelse + få personer)
Undrar om Cline hade kunnat ge ut novellsamlingen i sin helhet utan den tidigare succén Flickorna. Där hade hon något att berätta. Hon är en mästare på att spinna vidare på verkliga historier så att det blir den ultimata mixen av verklighet, fiktion och självupplevt. Ser framemot en ny berättelse av Cline, men inramad av en verklig händelse.
Ugglan&bokens tisdagstrio efterfrågar böcker/författare från hemtrakterna och här kommer jag med böcker med anknytning till min hemstad Västerås:
Tomas Tranströmer
Mig äger ingen (2007) av Åsa Linderborg handlar om en far och dotter i Västerås under 1960-1990-talen. Han är ensamstående pappa, arbetar hårt på Metallverken, dricker när han är ledig och accelererar med tiden i sitt drickande. Kommer han att supa ihjäl sig när fabriken lägger ned? Dottern, det lilla dagisbarnet blir tonåring, ser sin far med vuxenvärldens ögon och tar sina egna beslut. Vad ska hända med deras relation? En gripande skildring av kärleken mellan far och barn, alkoholens gissel, den lilla människan i övergången arbetar- till tjänstemannasamhället, auktoritetsskräck – och klassresans pris och tröst. Jag hittar som i min egen ficka i bokens miljöer, vilket förstås ger berättelsen en extra dimension, men utvecklingen som skedde med Västerås hände alla svenska städer mer eller mindre och kan därför vara av allmänt intresse.
Vid stadsbiblioteket i Västerås finns denna sten med inskriptionen: ”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord” av Tomas Tranströmer (Det vilda torget 1983) Den stockholmsfödde Tranströmer bodde i Västerås mellan 1965-2000, så mången dikt blev nog till här. ”Den snötäckta ön” som han nämner i dikten ovan ser jag i min västeråsiska inre syn som naturreservatet Björnön.
Det handlar om en ung kvinna som sitter fastklämd i en bil som har kört ned i ett träsk; vatten strömmar in och bilen sjunker. Romanen baseras på en verklig händelse år 1969 då en senator och hans unga älskarinna är med om en bilolycka. Han tar sig ur bilen medan hon drunknar.
Denna berättelse berättas ur kvinnans perspektiv och hon berättar samma förlopp om och om igen, men hela tiden med nytillkomna detaljer. Det är intressant att få reda på hur hon hamnade här, vilka hon och han är och vad som hänt tidigare. Nuet är den sjunkande bilen och kvinnans hopp om räddning genomsyrar hela romanen. Hon tror att senatorn försöker rädda henne, vilket är dramatisk ironi, för denne har sprungit in till civilisationen – inte för att hämta hjälp – utan för att rädda sitt rykte med en påhittad historia.
Jag är totalt tagen av innehållet. Om jag ska påpeka något så är det stundtals språket, som innehåller en del ansträngda besjälningar som ”drömlik sumpmark runt omkring väcks ur dvalan och tänker sluka dem”.
Oates tillägnar boken ”till alla Kellys”. Kelly var den unga kvinnans namn.
Harvey är ett fiktivt porträtt av en amerikansk filmproducent, som riskerar dömas till fängelse för sexualbrott. Vi får följa honom dygnet innan domen, följa hur han gömmer sig i sin väns lyxiga boning och håller ångan uppe tillsammans med sitt entourage; ”snart kommer allt det här att vara i backspegeln”.
Det finns enligt Harvey inte på kartan att han skulle förlora i rätten; han är oskyldig, ”han är inte pedofil som Roman Polanski”… En målsägare gråter i rätten om att Harvey först berömde hennes noveller och sedan pressade henne till att posera naken. ”Exakt vad var det som var så hemskt med det?” tänker Harvey.
Det är intressant att få insyn i en karaktär som Harvey, som inte respekterar andra människors värde. Hans inställning påminner om den krigsförbrytare har till sina krigsbrott; avhumaniseringen och upphöjandet av sitt egenvärde, självklara rätten att bruka andra människor, överanvändningen av den andres egna ansvar. Det är genom Harveys blick som vi läser in rättssalens oberördhet och ser det patetiska i vittnesmålen: ”Och du gick på dem [hans fester] även efter den här händelsen? frågade advokaten. ”Jag gillar fester”, sa målsäganden.
Harvey är inte paria pga anklagelserna mot honom. Det sker enbart en rockad bland hans bundsförvanter, där vissa ersätts av nya, som skickar honom blommor och glada tillrop. Harvey är inte en unik typ i filmbranschen; han är en del av branschkulturen som (för)brukar människor, överanvänder offrens egna ansvar och lägger skulden på offren. Det finns följaktligen flera Harveys, manliga som kvinnliga. Om han döms så riskerar även andra att dömas. En fallande dom tror de därför av ren existentiell självbevarelsedrift inte på.
Senast jag läste en bok av Emma Cline var Flickorna (2016); en oförglömlig läsupplevelse baserad på Charles Mansons självmordssekt i 60-talets USA. Cline är skicklig på att skriva fiktivt om verkliga fall och den förmågan består i Harvey, vars förlaga är Harvey Weinstein, filmproducenten som fick 23-års fängelse för sexuellt ofredande och våldtäkt 2020.
Diktsamlingenhandlar om samtiden och om oss som rör oss i den (svenskar, unga, gamla, danskar, ankarbarn angivare, angivna mfl). Titeln I rörelse kan vara en allusion på Karin Boyes dikttitel ”I rörelse” (”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”…) Det finns paralleller mellan Boye och Farrokhzad. Ingenting är nytt under solen; vi är fortfarande i rörelse.
Farrokhzad baserar en av sina dikter helt och hållet på en annan diktares dikt. Hon ”bygger över” den och fabulerar kring dess uppkomst, som inte är till den andre diktarens fördel:
På ett sätt är allusionen ett kvitto på att han har gjort avtryck, men på ett annat sätt har han blivit hennes stoff; något att skriva om. Farrokhzad skriver en dikt på flera sidor om Göran Palms dikt. (Utdraget ovan är bara början.)
Dikten ”Ankarbarn” innehåller även den allusioner – även om de är vaga: ”O denna natt” (Lady o Lufsen), ”Ett barn är fött på denna dag” (julpsalm) ”Staffan var en stalledräng”. Allusionerna, inbillade eller faktiska, inger mig en känsla av samhörighet med diktjaget och jag tar på vid gavel emot dess smärtsamma innehåll ankarbarn:
”Släpp nu relingen lilla skatt” ger en bild av hur barnets fingrar bänds upp och hur barnet plumsar som ett ankare i havet. Det blir absurt att ”ett barn ska ge sin mor rätt till jord”, men om det är det enda sättet så är det (Vilken mor griper inte efter bottnar?) .
Dikten ”Rim för revolutionen” beskriver vad som händer efter att en människa angivit en annan människa:
I de första stroferna torteras angivaren och mördas. I den tredje flyr den angivna (fadern) . I den femte väljer den angivne fel flyktväg ( visar sig vara en återvändsgränd). I den sjätte syns spåren efter en avrättning. I den sjunde begravs angivarens döda kropp i bergen. Dikten slutar inte där. Den rör sig vidare med konsekvenserna som motor. Farrokhzad skriver långa dikter, men ingenting kan strykas, eftersom varje strof är en konsekvens av den tidigare.
Dikten ”Vi var branden” handlar om den meningslösa döden; diskoteksbranden i Göteborg 1998, då 63 ungdomar dog (medan jag tänker dödsskjutningarna). Den första strofen beskriver situationen ur de ungas synvinkel och nästkommande strof ur de vuxnas perspektiv. Unga och vuxna är alla en del av branden; katastrofen:
Unga tänker ”hur många namn som kunde förlora sina kroppar i samma hus” medan vuxna tänker ”hur många hus som kunde förlora sina barn”. Samma andemening, men i olika formuleringar, beroende på perspektivet.
Dikten fortsätter, rör sig mellan olika perspektiv, och fortsätter att visa på gemensamma tankar iklädda olika orddräkt. Jag vill att dikten aldrig ska slut…fortsätt tala till mig, vill inte sova förrän den här saken är utredd…
Jag hänger på Ugglan&bokens tema och rekommenderar följande böcker med fotografiskt bokomslag:
1. IJackie (2020) av Anne Swärd är huvudpersonen fotograferad på ett tåg i rörelse. Vi hinner uppfatta att hon är ung och reser ensam. Mellan raderna läser vi att hon reser från något, inte till något och detta gör henne skör i storstaden.
2. På framsidan tillMin mors tystnad (2012) av Lizzie Doron visas en bild av en skolflicka som räcker upp sin hand, söker lärarens blick. Huvudpersonen frågar läraren, ja alla i sin omgivning, vem hennes far är, men får inget svar, trots att de vet vem han är. Skolflickan blir vuxen och söker vidare efter sin far.
3. Hunter Bidens Allt det vackra (2021)pryds av ett fotografi av 2-åringen Hunter och benen på Joe Biden. Hunter håller på 2-åringars vis Joe Biden i ett finger eller två; tankar trygghet i sin pappas hand. Fotografiet är taget innan familjetragedin och pojken är fullt upptagen med att förstå världen (Vad är det för spektakel han bevittnar?).
Louise Glücks diktsamling Vild iris utspelar sig bland blommor, blad, barn och man, i kvinnan diktjagets trädgård, i Guds närvaro. Ibland talar Gud genom diktjaget, men diktens huvudsakliga jag är kvinnan, hon som äger trädgården.
När jag skriver ordet ”trädgård” tänker jag på Candide som återvänder från slagfält och elände till ett lika eländigt hem. Hans filosof bedyrar att de ändå lever i den bästa av världar. ”Det var väl talat, men nu måste vi odla vår trädgård”, avbryter Candide sin filosof.
Diktjaget i Vild iris odlar sin trädgård. Trädgårdsarbete är människors sysselsättning i väntan på Gud. Diktjaget tilltalar Gud i du-form:
Diktjaget letar efter tecken på Gud. Tilltalet är förebrående; ”[Gud] Du borde förstå att det inte är rensa ogräs jag gör”. Diktjaget har svårt att låtsas, är rastlös i sin sidosyssla trädgårdsarbetet/livet medan hon söker Gud ”utan minsta tecken”.
I brist på tecken distanserar sig dikt-jaget från Gud, men ser att hennes man John är nöjd ”utan minsta tecken” (eller har han fått tecknen som diktjaget saknar?):
Det finns en kontrast mellan Johns frid och diktjagets inre rusning. Samma trädgård men vitt skilda upplevelser av den. John är i det önskade meditativa tillståndet medan diktjaget ”gör skuggsysslorna”/ låtsas och känner fruktlöst sökande (”som ett bländande ljus genom kala trädet”. ) Eftersom diktjaget inte är mottagligt flödar ljuset bara förbi, fäster inte i det kala ihåliga trädet/diktjagets själ.
I dikten ”Avtagande ljus” nedan tror jag först att diktjaget talar opedagogiskt till sina barn, för att sedan förstå att det är Gud som berättar för oss, ”sina barn”, varför människorna fick tragedier:
Tragedierna är självförvållade, enligt Gud, eftersom människorna själva bett om att få något att skriva om.
”Efter att ha lyssnat i så många år borde ni förstå vad en saga är […] ni ville inte tänka ut något själva, utan få allt berättat för er […] Tydligen var själva verktygen inte nog”, förklarar föräldern/ läraren Gud för människorna. Det finns ingen medkänsla i den förklaringen. Gud är en opedagogisk lärare, eftersom han har hållit undervisningen på för hög nivå och inte knutit an till elevernas egna erfarenheter. Detta förstår inte människorna som tar på sig skulden för tragedierna.
Gud själv är mycket nöjd med de ”självständiga varelser” som han format människorna till. Underförstått borde människorna vara nöjda med sin nyvunna förmåga att skriva sagor för varandra. Allt har sitt pris och sagornas pris var tragedierna.
Diktjagets Gud är ett avtagande ljus, ett ljus som vänder sig bort från människorna. Gud är likgiltig inför hur människorna känner inför tragedierna och Gud lägger all skuld på sina barn.
Ararat är platsen där Noaks ark slutligen strandade efter syndafloden. Nobelpristagarens diktsamling Ararat utspelar sig bland blommor och blad, men handlar om vår längtan och sökande efter helhet; kärlek:
Solen/Kärleken som bränner en brun cirkel runt blomman/barnet
I kärlekens namn har både diktens jag och diktjagets mor skadat sina barn; ”bränner en brun cirkel i gräset runt blomman”. Förstoringsglaset symboliserar kontrollbehovet hos föräldern. (Varför titta på barnet genom ett förstoringsglas? Du kan ju ändå inte göra något åt bruna, håliga blad – det är väder och vind, livets verk).
Det finns ingen ondskefull mor, bara onda omständigheter. Om du har förlorat en älskad är det lätt att ta fram förstoringsglaset för att förhindra att det händer igen, för mer orkar du inte. Diktjagets mor har förlorat ett litet barn, en syster till diktjaget.
I dikten nedan vaggar diktjagets mor sina älskade till sömns, till nattsömn eller till den eviga sömnen:
”Det är egentligen samma sak: att göra någon redo att sova, redo att dö”
Diktjagets mor har sett döden och beskriver själen som ”ett moln av atomer”. Tranströmerskt omkast i slutet av dikten: Varför skulle den [själen] förbi intakt […] när den skulle kunna vara fri? (”Själen är som all materia”)
Författaren synar förutom modergestalten, även relationen mellan mor och far i sin diktning:
”Man kan inte gå på museum med någon som vägrar öppna ögonen”. Så sant.
Klarsynta kommentarer från ett utomstående diktjag som betraktar helheten; När blytyngderna försvann från mor blev hon planlös, som en förlupen ballong/astronaut, istället för driven. Hon hölls alltså inte ner av sin make, i alla fall inte i den utsträckning som diktjaget trodde. Mor behövde far för att vara förankrad i den här världen. (Eller var mor desorienterad efter alla år i fångenskap, repade sig aldrig från den?)
Författaren undersöker även relationen mellan systrar i sökandet efter kärlek:
”Dolkar av gyllene hår”
Den ena ställs emot den andra; det gyllene håret blir ett hot mot diktjagets existens. Motsatser är praktiskt kompletterande, som yin och yang, men barnet söker helhet, att få vara allt. För ett helt barn finns inte frågan om vem som är bäst och det gyllene håret blir till just ett gyllene hår. Föräldrarnas brist är att inte se både yin och yang i sitt barn/blomma, vilket orsakar fiendskap mellan barn/blommor.
Kanske vi inte delar diktjagets erfarenheter, men vi är någons barn, någons förälder eller någons syskon – vi vet hur det är att vara människa och söka helhet; kärlek. Ararat är berättelsen om en familj; en mor, en far och deras barn. Tänkvärt om kärlek.
1. Allt detta tillhör mig (2002) av Petra Hůlová handlar om flera generationer starka kvinnor i Mongoliet. Jag har inte läst en roman som utspelas i Mongoliet tidigare, men nu känns det som att jag har varit där.
2.Barnet jag aldrig (2020) av Jenny Danielsson är ett triangeldrama mellan en kvinna och två män som aldrig behövt ske om inte behovet av barn, att ge trygghet till ett barn och i förlängningen till det lilla barnet inom kvinnan själv hade funnits.
3. Noveller (2021) av Tessa Hadley är tänkvärda relationsdramer på tema skuld, skam och karma; Hur gömda/glömda dina handlingar än är kommer de, som styrda av en naturlag, till slut upp igen.
Vi får följa tre systrars liv i Mongoliet i modern tid. Två av dem lämnar landsbygden för att sälja sig i huvudstaden och den tredje gifter sig och stannar kvar. Den gifta systerns hat mot sina systrar saknar proportioner, men långsamt förstår vi vad som ligger bakom hatet.
Vi får höra systrarnas mammas livshistoria samt höra dottern till en av de prostituerade systrarna. Denna dotter säger upp kontakten med sin mamma när hon får veta att mamman fött upp henne på prostitutionspengar. Dramatisk ironi när vi som allvetande flugor på väggen ser det dottern inte ser; att pengarna från prostitutionen betalat hennes utbildning; blivit biljetten ut ur fattigdomen. Vi ser att mamman är friare än sin syster på landsbygden, som påminner om inavelslandskapet i Den sista färden (våldtäkt, incest och misshandel). Genomgående i boken stryps mor- och dotterrelationer; kvinnor ställs mot varandra.
Detta är dock ingen nattsvart historia: Du är inte rädd å kvinnornas vägnar, eftersom du vet att de är starka, att de hanterar sina otympliga liv. Samtliga av bokens kvinnor försöker på olika sätt att uppnå samma sak: att värja sig från förtryck och skapa mening med sina liv.
Författaren låter kvinnorna i tur och ordning berätta sin livshistoria, i jag-form, i en fri medvetandeström. De berättar om samma händelser, men på olika sätt inom ramen för sina hemligheter. Det som fattas i en berättelse fylls i av en annans berättelse. Efter varje ny berättelse är du en insikt rikare och närmare en överblick.
Det är modigt av författaren att inte vara tydlig med vem av kvinnorna som berättar sin berättelse. Hon litar på att du listar ut det, att du uppslukas av autenticiteten. Att författaren svänger sig med mongoliska ord; codeswitchar, bidrar till autentisk stämning: ”Jag lämnade Ojunas ger” betyder ”Jag lämnade Ojunas hem.” Det finns inga fotnoter med ordförklaringar och du måste lita på din intuition, lita på att du förstår. Du får som läsare känslan av att du tjuvlyssnar på kvinnornas berättelser genom en vägg; en familjär kontext där info kan utelämnas – berättelsen är inte ämnad för dig utan för dem själva.
Det är svårt att hålla reda på det stora persongalleriet, när namnen inte liknar namn man hört förut – eller så är det en fördel. Jag minns fortfarande bipersonen Bibi-gul i Bokhandlaren i Kabul (2002) av den norska författaren Åsne Seierstad, vars bok baseras på hennes tid som gäst hos en bokhandlare och hans familj i Kabul.
Allt detta tillhör mig liknar Bokhandlaren i Kabul på det viset att den är skriven av en person utifrån. Den tjeckiska Hulova var i flera år bosatt i Mongoliet. Kanske är romanens innehåll baserat på transkriberade intervjuer? Innehållet känns dokumentärt. Till skillnad från Hulova är Seierstad öppen med att bokhandlaren existerar i verkligheten och att hon återger hans familjeliv (vilket ledde till att denne stämde henne för förtal). Bokhandlaren i Kabul är en lättläst bladvändare och Allt detta tillhör mig är hennes allvarligare syster; en bok som du behöver ge mer tid för att lära känna innan den blir en bladvändare. Den som väntar på något gott…
bokologen.se 